Sök
  • Pingstkyrkan på Åland

Påsk - vandringen mot korset

Låt oss fortsätta vår resa genom påsken, läs gärna dagens text.

Johannesevangeliet 18:28 – 38

Påsken var och är en stor högtid för det judiska folket. Efter Guds befallning till Mose skulle den månad man firar påsk i vara både den främsta och den första. Man firar och firade den till minne av uttåget ut ur Egypten. Hur Gud befriade dem från slaveriet under Farao och genom påskalammet som slaktades och blodet som ströks på dörrposten skonade Israels hus från fördärvaren.

Denna högtid står för dig och mig inte bara som en händelse i historien utan också som en förebild på Guds frälsning av människan, ut ur slaveriet och fångenskapen under synden och in i Guds Sons rike.

Friheten som började med att påskalammet slaktades och oskyldigt blod utgöts.

Vi möter här i dessa verser Jesus på väg mot sin korsfästelse. Ett par timmar innan hade han blivit förrådd av en av sina lärjungar och förnekad av en annan, alla hade övergett honom och flytt. Under hugg och slag utlämnades han till översteprästen och stora rådet som förde honom inför Pilatus.

Judas, Judas Iskariot, en märklig man. Vi möter honom tidigare under kvällen vid påskmåltiden, Jesu sista måltid med sina lärjungar innan sitt lidande. Om Judas står det att de onde hade ingett honom den tanken att han skulle förråda honom. Allt börjar med en tanke. Judas valde att ge den näring och med det öppnade han upp för ett djupt mörker. Detta var den brottningskamp som pågick i hans själ samtidigt som Jesus, Konungen och livets furste, böjer sina knän för att tvätta hans fötter. Detta visar för oss hur människan kan vara så nära men i sitt hjärta så långt borta från sanningen. Strax efter detta tar han emot den första nattvarden.



Jesus doppar brödstycket, sträcker sig över och bryter en bit till Judas. Det står om honom att när han tagit emot brödstycket for satan in i honom och han lämnade gemenskapen och gick ut i natten. Natt inte bara i det naturliga utan nu rådde det också becksvart mörker i Judas själ. Hans val och hans eget beslut tog honom på en väg bort från ljuset och in i mörkret.

Översteprästen och stora rådet hade låtit domen falla, de var avundsjuka på Jesus och hade bestämt sig för att röja honom ur vägen genom att få honom dömd till döden. Deras dom var hård och brutal – döden! Döden med anklagelsen att han hade gjort sig själv till Guds Son.

Så makabert, skaparen han som allt skapats genom och för står inför människan och av människan dömd och förkastad.

Lärjungen Johannes ord fångar denna känsla så bra, när han skriver:

(Johannesevangeliet 1:11): ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.”

Nu står de inför Pilatus, landshövdingen, och vill få honom att på laglig grund genom Romersk lag, döma Jesus till döden. Pilatus frågar: ”Vad anklagar ni den här mannen för?” Han är förbryllad, någonstans på insidan vet han om att Jesus inte bara måste vara oskyldig utan att han var någonting långt utöver det vanliga, en Konung. Plötsligt befinner han sig i en andlig verklighet, som en spelbricka spelas han nu ut för mörkrets syfte att släcka ljuset.

Ingen i hela Israel hade kunnat undgå att höra talas om Jesus. Ingen hade dragit så stora folkmassor som han, ingen hade talat som han, ingen hade rest upp de lama, öppnat de blindas ögon, botat de sjuka och hjälpt de nödställda som han. Allt han hade gjort var en kontrovers en kontradiktion mot det normala och det etablerade religiösa livet. Som ett svärd hade han skilt människor åt och skapat en storm genom sina ord och sina gärningar.

” … för att vittna om sanningen hade han kommit.”

Pilatus var pressad, pressad av folket underifrån och pressad av kejsaren ovanifrån, hans liv hängde på en skör tråd. Allt detta måste ha snurrat runt i hans sinne, på insidan visste han att Jesus måste vara en Konung. Vem var denne Jesus – Pilatus frågar i desperation: ”Vad är sanningen?”

Sanningen, Jesus hade undervisat sina lärjungar bara någon dag tidigare under den sista måltiden (Johannesevangeliet 14:6) och sagt: ”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Bara hans närvara i Pretoriet måste ha gjort Pilatus nervös. Jesus utstrålar liv, kärlek och godhet. Hela hans person utstrålade mildhet och barmhärtighet. Hans blotta närvaro tycktes avslöja alla fel och brister samtidigt som strömmar av kärlek och nåd utgick från honom.

Undra på att Pilatus var nervös och ville frige honom.

7 visningar

© 2020 Pingstkyrkan på Åland